Baserat på struktur klassificeras de i första hand i sidovagnsmotorcyklar (även känd som "sido-hacks"), konventionella tre-hjulingar (med ett hjul fram och två bak), och backhjuling (med två hjul fram och ett bak). Baserat på avsedd användning kan de kategoriseras i fordon för äldre (främst för personlig rörlighet), tre-lastbilar (främst för godstransporter) och passagerare tre-hjulingar (främst för passagerare). Baserat på strömkällan klassificeras de i förbränningsmotormodeller och elektriska modeller.
Enligt nationella standarder definieras en tre-moped som en tre-motorcykel med en motorvolym på högst 50 cc och en maximal designhastighet som inte överstiger 40 km/h (klassad som kategori L2). Elektriska tre-hjulingar med hastigheter mellan 25 km/h och 50 km/h klassificeras som elektriska mopeder; de anses vara motorfordon och måste ha en registreringsskylt med vita tecken på blå bakgrund ("blå skylt"). Förare måste ha ett körkort klass F, E eller D. Dessa fordon är designade för en{11}}person och att transportera passagerare är strängt förbjudet. Att köra en tre-moped kräver lämpligt körkort för motorfordon.